From left: Petrus Sjövik, Kalle Lundin, Carl Åkerlund, Jonas Svennem, Henrik Nybom, Sofia Högstadius
Winhill/Losehill is a Swedish six-member musical band from Umeå, Sweden led by vocalist Jonas Svennem Lundberg. The band’s name is taken from two mountains located in the English village of Hope, Derbyshire, namely Win Hill and Lose Hill. It is a tribute to the location where Jonas Svennem Lundberg took part in a folk music camp at a younger age.
The group’s debut album is Swing of Sorrow, a double album released on 22 February 2012. The album is dedicated to Jonas Lundberg’s mother Karin who had died of cancer a few years earlier.[1] It went to #36 in the Swedish Albums Chart in its first week of release. The debut single from the album is ‘Tell Her She’s the Light of the World‘. [2]
In 2015 Winhill/Losehill released their second album Trouble Will Snowball and are frequently touring Sweden since then.
For more info: visit Winhill/Losehill’s homepage
Winhill/Losehill hyllades unisont för debutalbumet Swing of sorrow (2012), en dubbelskiva med hela 19 spår. DN:s Niklas Wahllöf gav albumet 5/5 och skrev bl. a. ”Det är fruktansvärt bra. En fantastisk debut.” Kristin Lundell gav albumet 5/6 i SvD och skrev bl. a. ”Swing of Sorrow är en sällsynt vacker skildring av det som är starkast av allt men samtidigt så skört att det på en sekund kan vara försvunnet.”.
Tidigare i våras släppte Winhill/Losehill låten ”Aifos”, som SVT PSL premiärspelade och stämplade ”Bäst Just Nu”. ”Aifos kändes som en brygga från förra skivan, en given fortsättning”, säger Jonas Svennem, sångare och låtskrivare.
Sedan Swing of Sorrow släpptes har bandet bland annat samarbetat med Göteborgs Symfoniorkester och Norrlandsoperans Symfoniorkester, något som haft stor inverkan på de klanger och sound som hörs i de nya låtarna. “Vi har verkligen kunnat ta musiken och arrangemangen till nya höjder”, säger Henrik Nybom, trummis och arrangör i bandet.
De fortsätter att förmedla angelägna berättelser: ”Förra skivan var ett personligt, på sätt och vis slutet rum som vi bjöd in lyssnarna till. Nu har vi öppnat fönstren och skapat korsdrag”, säger bandets textförfattare Carl Åkerlund.
Den 31 oktober släpper Winhill/Losehill singeln ”Working on the side”, från sitt kommande, andra album: ”Vi ville berätta en historia om vad en människa på flykt måste gå igenom. Bara i år har 3000 människor på flykt drunknat i Medelhavet, det är en katastrof som vi verkligen kände att vi ville vittna om med den här låten.”
Alla låtar på albumet är inspelade och mixade i Decibel Studios i Stockholm av Måns Lundberg (bror till Jonas Svennem), som bl. a. även mixat Veronica Maggios senaste album “Handen i fickan fast jag bryr mig” och producerat Håkan Hellströms senaste album “Det kommer aldrig va över för mig”.
Winhill/Losehill är:
Jonas Svennem (sång, klaviatur)
Henrik Nybom (trummor)
Carl Åkerlund (textförfattare)
Petrus Sjövik (bas)
Sofia Högstadius (violin)
Kalle Lundin (klaviatur, gitarr)
Recension GAFFA: http://gaffa.se/recension/71849
Winhill/Losehill
Stenhammarsalen,
fredag 26 april 2013
| GAFFA |   |
5 stjärnor |
| Läsarna |  |
Ännu inte betygsatt av läsarna |
| Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför. | ||
En varm spelning, av ett band som blir ännu bättre i formatet.
Precis nedanför fontänen på Götaplatsen står en märkbart berusad, mysrund ung man i pilotbrillor samt läderjacka, och hoppar upp och ner på bakhuven av en vinröd, sliten Cadillac. Duns. Duns. Duns. Ur den trötta, svajande bilens öppna framdörr vrålar Iron Maiden. Bredvid ekipaget står samma märkbart berusade mans lika märkbart berusade vänner, ivrigt påhejandes, uppfyllda av starköl och nattens löften.
Tar vi några steg in till gemytliga Stenhammarsalen, så möts vi av något lite mer sofistikerat Winhill/Losehill på vänster sida scen, Göteborgs symfoniorkester på höger. Vi möts av värme, Van Morrisonsk soul, folk, vemodigt blås, och hjärta.
Och precis som på otroliga Swing Of Sorrow – sextettens hittills enda verk – så är det nostalgin som ges ställföreträde denna afton. Som hägrar i förgrunden. Ständigt stryker också mamma Karin och hennes bortgång runt där bakom. Likt en underton. Vokalisten Johan Svennem Lundbergs moder, som på många vis kolorerade Winhill/Losehills debut.
Förutsatt vid sådana här tillställningar, när en orkester på runt tio man understödjer, är att ljudbilden – och i vissa fall känslospektrat – utvidgas. Umeåbandets musik rymmer redan på skiva en omfattande mängd arrangemang, blir då inte detta format något överflödigt? Nej, det måste sägas, inte en gång under den ömsinta tillställningen glider vi in i smäktande överdrifter. Det märks att korrespondensen sinsemellan har fungerat väl. Symfoniorkestern ligger ständigt i fonden, accentuerar, förstärker de känslor som bandet tonsätter. Inramningen fungerar alldeles utmärkt.
Och hela tiden ett behag, i musik och på scen. Det är lekfullt, men blir aldrig oseriöst. Kvaliteten vägrar stagnera. Henrik Nybom, Petrus Sjövik, ja, alla i bandet ser ut att njuta. De vickar på höfter och huvud, utbyter leenden. Tacksamheten över att få vara här glöder i var blick, samtidigt som sceneriet omfamnas av ett varmt lyster, som om ett enda enormt värmeljus skiner in från kulisserna.
En av kvällens stora behållningar, förutom den genomarbetade orkesterringen och de intelligenta låtvalen, är Svennem Lundbergs röst. Den lägger sig stundom över hela ljudbilden, stundom mitt inuti, och verkar likt ett darrande, vibrerande, säreget instrument. Ibland spricker den, precis när den bör göra det. Som vid första aktens vackra avslut, Inner City Blues. ibland, som i Tell Her Shes The Light Of The World eller fantastiska The House Is Black nästan knuffas den upp i oanade höjder.
Aftonens genomgående känsla och tematik kapslas egentligen in oerhört precist redan innan allting börjar. Via det montage som rullar på en projektionsyta bakom scen, när den väldresserade publiken småputtrar förväntansfullt i sina sammetsröda stolar.
Det är en liten gosse i overall som leker ute i djup, djup snö. Far, syskon, gärsgård och grå skog hägrar i bakgrunden. Livet är en evighet, barndomen oändlig, mamma och pappa det osvikliga fundamentet. Winhill/Losehills musik frambringar just den känsla som infinner sig när du som vuxen, ikväll, förmodat klokare, bevittnar denna lilla video – känslan av förgänglighet. Av att här och nu aldrig kommer igen. Känslan av att årstider, högtider, möten och förälskelser bara virvlar förbi, och plötsligt är vi äldre. Känslan av att allting nog är vackert, ändå.